Arga Matilda

Det enda jag tänkte göra ikväll var att måla en hylla. Sen dök Matilda upp. Hon hade en idé som hon tyckte var super och jag tyckte var sådär. Jag råkade påstå att hon inte måste följa precis varenda infall hon får. Jag ångrar mig nu.

Det liksom ångar om henne. Hon biter ihop så jag är rädd att tänderna ska bli till smulor i hennes mun.

"Du är inte min mamma!" säger hon.

Det har hon ju förstås rätt i. Jag lägger ifrån mig penseln.

"Kan vi prata om din mamma?"

"Nej."

Jag suckar. Jag fattar ju att hon är arg på Teo, men …

"Hon ljög för oss!" Matilda sätter händerna hårt i sidorna. Hennes blick bränner mitt skinn.

Ärligt talat är jag lite trött på hennes ilska. Hon blir ju förbannad för allting. En del av mig vill bara säga till henne att lägga av. Komma över det. Växa upp. Men jag vet att jag måste ha tålamod med henne. Ta det långsamt och varligt om jag ska nå den där sårbara delen längst inne i henne. Den där gnistrande starka varma delen som hon skyddar bakom ilskan. Den delen som jag vet kommer vara alldeles underbar.

Matilda morrar mellan sammanbitna tänder och stormar iväg in bland träden i den stora skogen.

Jag plockar upp min pensel igen. Stryker ett lager färg till på min hylla. Funderar på om jag borde följa efter henne in i skogen. Jag kände inte riktigt igen platsen hon var på. Det kittlar lite, tanken att få följa med henne in på outforskad mark, men jag bestämmer mig ändå för att vänta. Låta det gro lite.