Kan du ge mig ett namn?


Jag lyfter ut den nymålade hyllan i butiken och ställer upp mina böcker i den. Det är inte så många än, jag får ställa dem lite glest och fylla ut med böcker av andra författare som jag gillar. Känslan är fortfarande overklig. Att se mina böcker tillsammans med de andra författarnas.
"Pengarna är slut."
Jag vänder mig mot rösten. Pojken som kanske önskade sig en mamma står där, med väskan på axeln. Han har klippt sig. Och är klädd i dyra märkeskläder. I handen håller han en Iphone och på hans tumme glänser en guldring. Irritationen är där på ett ögonblick igen. Jag gav honom en miljon och han har redan bränt dem. På skit. Är jag verkligen intresserad av att prata vidare med honom?
Jag går tillbaka in bakom butiken. Han följer efter.
"De hjälpte inte", säger han. "Pengarna. De hjälpte inte. Jag är fortfarande ensam."
Ah. En läxa. Alltid nåt.
"Vad heter du?" säger jag.
"Jag vet inte." Han sätter sig i stolen där Humphrey brukar sitta. Drar upp benen under sig och ser plötsligt ut som en fyråring i vuxenkläder. Hakan börjar darra. "Kan du ge mig ett namn?"
Jag skakar på huvudet.
"Jag känner dig inte." Hans haka darrar ännu mer. Jag känner mig elak. "Inte än", lägger jag till. "Kanske har du redan ett namn. Vi kanske kan hitta det."
Benen far ner över stolskanten. Han griper ivrigt runt armstöden.
"Hur? Var ska vi leta?"
Jag pekar på honom.
"Där."



Kommentarer