På tåget mitt ute i ingenstans

Det är mitt i vintern. Jag sitter på tåget på väg hem efter två veckors skrivande i Sveg.

Jag gillar verkligen att åka tåg. Framför allt när det är nån lite längre resa, och utan byten. Byten är värdelöst. Jag har alltid så himla mycket packning. Minns en tid när jag åkte med ett ombyte kläder och en dator. Nu är det kamera och ritgrejor och målargrejor som jag släpar med utöver datorn. Så jag är inte helt lättflyttad. Dessutom kommer jag inte till ro om jag vet att jag snart ska byta tåg.

Men på de längre resorna hamnar jag gärna i mitt skrivarrum. Penna och skrivbok åker fram och tankarna letar sig ner på pappret. Helt prestationslöst. Och ur de fragmenten som ramlat ur mig på mina resor har flera berättelser tagit form. Kanske borde jag sätta mig på ett tåg och åka världen runt. För det är ganska intressant att ofta när jag väl är framme och har installerat mig i det rum, på nåt litet vandrarhem nånstans, där jag faktiskt ska skriva, då hoppar mitt prestationsmonster fram och placerar ett tvång att producera något vettigt på mina axlar. Och det är faktiskt inte där och då som mina bästa berättelser föds. Att redigera en redan skriven text funkar däremot utmärkt i en sån miljö. Med prestationsmonstret på min ena axel och min inre petgris på den andra.

Nu åkte vi förbi Storstupet. Jag hann precis få en glimt av det när vi klonkade över på bron. Fyrtio meter rakt ner. Och där nere vatten som forsade över is.

Jag måste älska det jag gör. Precis som jag måste älska människorna jag delar min tid med.

Utan kärleken blir allting solkigt. Och den solkigheten krälar in överallt, i varje skrymsle. Den breder ut sig i meningslöshet och tristess och jag sprängs. Måste vidare. Måste hitta glöden igen.

När det händer tar jag med mig skrivandet och reser bort. Till en ny plats, ibland bara till en plats jag inte sett på länge. Gärna ett par veckor där vi är för oss själva. Där vi ser på varandra igen. Känner trevande på varandra. Söker den där glöden vi hade. Andas tillsammans. Älskar.

Sen kan vi återvända till vardagen.

Nu stannar tåget. Utanför är bara vitt. Och träd. Träd träd träd. Jag längtar efter en annan utsikt.

Systemfel ropar de i högtalarna.

"Wir kann nicht weiter fahren", utbrister min framförgranne.

Jag sträcker mig efter block och penna.

Inom några minuter kommer en tågklädd människa med rödrosiga kinder och förklarar att vi kan ha kört på en cyklist. Räddningstjänsten är på plats. Vi ska få kaffe.

Under oss kanske det ligger en död människa. Jag kan inte greppa den tanken.

Nån som av nån anledning valde att ta cykeln just idag, trots att det är en meter snö ute.

Kanske hade hen bråttom. Till ett möte. En intervju till drömjobbet. En stulen stund med en älskare. Eller så verkade det bara trevligt med en cykeltur i bitande kyla med vinden i håret. Kanske var det det hen behövde för att känna att sig levande. Och sen tog det kanske bara slut.

Vilka skador får man om man blir överkörd av ett tåg och inte dör? Hur mycket av en kropp kan överleva ett tåg i full fart?

Kanske är hen död nu. Men vi ska i alla fall få kaffe.

Det meddelas att föraren alltid tas ur tjänst vid såna här tillfällen. En ny är på väg i taxi från Borlänge. Vi är mitt ute i ingenstans. Den föraren lär få pulsa.

Ingen tar nånsin mig ur tjänst när det blir för mycket.

Runt omkring mig fortsätter folk bara. Några av dem är griniga över att kaffet dröjer, att ingen kan ge besked om hur de ska komma hem och när. Men de flesta gör det bästa av situationen, skrattar, berättar historier, spelar kort. Jag skriver för brinnande livet. Samma händelse som gör att föraren tas ur tjänst gör att jag plötsligt skriver som en ninja.

Jag måste rota i varje känsla som uppstår. Försöka greppa den där tanken, att nån kanske faktiskt dog, för att vi körde över den. Det kändes inte ens. Tåget for på, sen saktade det in och stannade. Inget bump. Ingen smäll. Ingenting. Och nån kanske är död.

Jag undrar över dem som bara verkar fortsätta. Hur de gör. Tar de inte in det som hänt? Är det så att de försöker slippa ta in det? Bara en man frågar "Hur gick det med cyklisten?". Det är samma man som berättade för mig tidigare att hemma på hans gård har han sju rådjur som kommer och får mat. "De hittar inte ner under snön så jag ger dem hö och havrekross. De kommer varje dag, framåt skymningen."

"Vi vet inte än", svarar tågvärden på frågan om cyklisten.