Så många surbulor

Silas är tillbaka. Han är äldre nu. Kanske fjorton eller femton. Blicken är skarpare. Vaknare liksom. En ny hårdhet längs käken. Som om han bitit ihop för hårt i flera års tid. Handen som drar längs den löjliga fjunmustaschen är grövre.

"Det var länge sen", säger jag.

"Som om du skulle bry dig", svarar han utan att se på mig.

Ännu en surbula. Kul. Men jag får erkänna att den där tjurigheten drar i nånting i mig.

"Dricker du kaffe?"

Han nickar kort, knappt märkbart.

Jag går och sätter på kaffet. När jag kommer tillbaka med två koppar är han försvunnen.

Jag sätter mig och redigerar bilder. Timmarna går och jag inser att även jag är en människa som behöver äta lunch ibland. Men jag måste visst gå och handla, så jag letar reda på min väska.

Min telefon är borta. Och kreditkortet. Jag fattar inte. De låg ju i väskan och jag har varit här hela dan. Ensam. Ingen har varit här. Utom Silas. Fan.