Så många surbulor
Silas är tillbaka. Han är äldre nu. Kanske fjorton eller
femton. Blicken är skarpare. Vaknare liksom. En ny hårdhet längs käken. Som om
han bitit ihop för hårt i flera års tid. Handen som drar längs den löjliga
fjunmustaschen är grövre.
"Det var länge sen", säger
jag.
"Som om du skulle bry dig",
svarar han utan att se på mig.
Ännu en surbula. Kul. Men jag får
erkänna att den där tjurigheten drar i nånting i mig.
"Dricker du kaffe?"
Han nickar kort, knappt märkbart.
Jag går och sätter på kaffet. När jag
kommer tillbaka med två koppar är han försvunnen.
Jag sätter mig och redigerar bilder. Timmarna går och jag
inser att även jag är en människa som behöver äta lunch ibland. Men jag måste
visst gå och handla, så jag letar reda på min väska.
Min telefon är borta. Och
kreditkortet. Jag fattar inte. De låg ju i väskan och jag har varit här hela
dan. Ensam. Ingen har varit här. Utom Silas. Fan.
Kommentarer
Skicka en kommentar