Döda mig


"Döda mig", säger hon.
"Jag vill inte", säger jag.
Fast jag vet att döden är oundviklig.
Jag vill inte.
Känslan av att ha målat in mig i ett hörn är kvävande. Mina händer vilar på tangenterna men jag skriver inte. Jag vet vad min berättelse kräver. Jag måste vara modig. Men om jag bara låter bli att skriva så behöver det där hemska aldrig hända.
Izzie flinar som om hon hört mina tankar. Hennes blåsvarta hår trillar ner när hon böjer nacken och döljer flinet. Men jag såg det.
"Fegis", säger hon sen.
Jag älskar henne. Hon är så mycket. Jag gillar att hänga med henne. Hennes stora asgarv. Hennes varma hjärta. Och hon är Saskias bästa vän. Min vän. Hur ska jag kunna skiljas från henne?

Mina händer ligger kvar på tangenterna men nu har jag ingen aning vad jag ska skriva om. Kanske kan jag gå till en annan berättelse en stund. Fundera ett varv till på om det finns en annan lösning. Om jag kan hitta ett sätt att låta Izzie få fortsätta finnas.
Jag tittar upp men hon är borta. Istället sitter Saskia i soffan. Eller mer ligger. Hon är som jag, kan inte sitta normalt på en stol. Eller i en soffa. Kroppen liksom flyter iväg och brer ut sig. Ben och armar spretar iväg bland soffkuddarna. Hon tar en bok ur bokhyllan bakom och bläddrar snabbt genom sidorna. Lite demonstrativt, som om hon vill påminna mig om att hennes berättelse inte har blivit nån bok än.
"Gör det nu", säger hon men jag kan inte. Jag kan inte förmå mig att skriva det min berättelse behöver. Jag kan inte förmå mig att gå till den mörka platsen och titta på smärtan. Känna smärtan av dem jag förlorat.
”Jag behöver det”, säger hon.
Och jag skriver inte.
Jag går promenader. Jag snickrar. Jag målar om i hallen. Jag till och med putsar fönster fast jag aldrig har förstått vitsen med det.
Och Saskia står bredvid medan jag putsar. Hon rycker på axlarna åt mig. Hon suckar. Hon käkar en macka.
Och jag skriver inte.

Så skriver jag. Först trevande, med små nätta steg. Sen springer jag. Jag springer ikapp Saskia och hon tar mig med in på nya vägar. Visar mig platser jag inte visste fanns. Orden dansar ner över skärmen, på pappret, kuvertet på köksbordet, servetten i bakfickan. I orden finns jag. Jag möter farorna utan tvekan. Jag hittar nya vägar, nya vinklar. Jag lever. Jag andas. Kroppen fungerar utan mediciner.
Sen säger Saskia orden jag inte vill höra.
”Döda henne”, säger hon.
”Jag vill inte.”
”Men du vet ju att hon måste dö.”
Den här gången blir jag arg. Jag blir rasande. Jag trampar runt i rummet och skriker:
”Jag vill inte ta sönder dig!”
Hon står vid väggen. Tittar inte på mig men jag ser hennes skeva, lite buttra leende.
”Hur ska jag annars kunna bli den du har sagt att jag ska bli?”
Jag vet att hon har rätt. Hon måste gå så fullständigt sönder för att kunna klättra upp så mycket starkare. Men jag vill inte göra henne så illa. Jag vill lägga min vinge om henne och skydda henne mot det farliga, den vidriga förtärande smärtan.
”Ta sönder mig”, säger hon. ”Låt mig resa mig igen.”




Kommentarer

  1. Our main objectives had been to unfold the word that we’re here, we’re a small enterprise, and our tools are designed, manufactured, and supported in the United States. Not only had been these objectives met, however we genuinely love our local community and had a great time|a good Women’s Waterproof Shower Caps time} assembly all kinds of new people. We hope that the knowledge we shared and chats we had will lead to sparking creativity, far and wide! And if anyone is excited about CNC expertise, now they know we’re proper down the road and that we’re enthusiastic about sharing knowledge and offering user-friendly CNC tools for everyone. During Sallye Coyle’s first go to to Cerro Pacific, she and Plant Manager Roberto Carillo evaluated whether a ShopBot gantry software could replace the bandsaw methodology for making the three, four and 5 step risers. During the preliminary checks, they set up the ShopBot with the standard help board and sacrificial board and used screws to hold the material in place.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar