Döda mig
"Döda mig", säger hon.
"Jag
vill inte", säger jag.
Fast jag vet
att döden är oundviklig.
Jag vill
inte.
Känslan av
att ha målat in mig i ett hörn är kvävande. Mina händer vilar på tangenterna men jag
skriver inte. Jag vet vad min berättelse kräver. Jag måste vara modig. Men om
jag bara låter bli att skriva så behöver det där hemska aldrig hända.
Izzie flinar
som om hon hört mina tankar. Hennes blåsvarta hår trillar ner när hon böjer
nacken och döljer flinet. Men jag såg det.
"Fegis",
säger hon sen.
Jag älskar
henne. Hon är så mycket. Jag gillar att hänga med henne. Hennes stora asgarv.
Hennes varma hjärta. Och hon är Saskias bästa vän. Min vän. Hur ska jag kunna
skiljas från henne?
Mina händer ligger kvar på tangenterna men nu har jag ingen aning vad jag
ska skriva om. Kanske kan jag gå till en annan berättelse en stund. Fundera ett
varv till på om det finns en annan lösning. Om jag kan hitta ett sätt att låta
Izzie få fortsätta finnas.
Jag tittar upp men hon är borta. Istället sitter
Saskia i soffan. Eller mer ligger. Hon är som jag, kan inte sitta normalt på en
stol. Eller i en soffa. Kroppen liksom flyter iväg och brer ut sig. Ben och
armar spretar iväg bland soffkuddarna. Hon tar en bok ur bokhyllan bakom och
bläddrar snabbt genom sidorna. Lite demonstrativt, som om hon vill påminna mig
om att hennes berättelse inte har blivit nån bok än.
"Gör det
nu", säger hon men jag kan inte. Jag kan inte förmå mig att skriva det min
berättelse behöver. Jag kan inte förmå mig att gå till den mörka platsen och
titta på smärtan. Känna smärtan av dem jag förlorat.
”Jag behöver
det”, säger hon.
Och jag
skriver inte.
Jag går
promenader. Jag snickrar. Jag målar om i hallen. Jag till och med putsar
fönster fast jag aldrig har förstått vitsen med det.
Och Saskia står
bredvid medan jag putsar. Hon rycker på axlarna åt mig. Hon suckar. Hon käkar
en macka.
Och jag
skriver inte.
Så skriver jag. Först trevande, med
små nätta steg. Sen springer jag. Jag springer ikapp Saskia och hon tar mig med
in på nya vägar. Visar mig platser jag inte visste fanns. Orden dansar ner över
skärmen, på pappret, kuvertet på köksbordet, servetten i bakfickan. I orden
finns jag. Jag möter farorna utan tvekan. Jag hittar nya vägar, nya vinklar.
Jag lever. Jag andas. Kroppen fungerar utan mediciner.
Sen säger Saskia
orden jag inte vill höra.
”Döda henne”,
säger hon.
”Jag vill
inte.”
”Men du vet
ju att hon måste dö.”
Den här
gången blir jag arg. Jag blir rasande. Jag trampar runt i rummet och skriker:
”Jag vill
inte ta sönder dig!”
Hon står vid
väggen. Tittar inte på mig men jag ser hennes skeva, lite buttra leende.
”Hur ska jag
annars kunna bli den du har sagt att jag ska bli?”
Jag vet att
hon har rätt. Hon måste gå så fullständigt sönder för att kunna klättra upp så
mycket starkare. Men jag vill inte göra henne så illa. Jag vill lägga min vinge
om henne och skydda henne mot det farliga, den vidriga förtärande smärtan.
”Ta sönder
mig”, säger hon. ”Låt mig resa mig igen.”
Kommentarer
Skicka en kommentar