En gammal skrivmaskin

Jag sitter vid mitt skrivbord. Så redo att skriva men ingenting händer. Nånting är det som vill ut men jag hittar det inte. Tystnaden blir mer och mer påtaglig för varje sekund och det börjar krypa i kroppen.

Jag testar soffan istället. Kryper upp i mitt hörn med datorn i knät, skriver nåt ord som jag genast kasserar.

Jag har en bild av en gammal sliten skrivmaskin. Den är fortfarande diffus, bilden. Jag vet inte vad jag ska göra med den eller varför den envisas med att hemsöka mig, men på nåt sätt behöver jag skriva ner den. Antingen för att hitta en ny berättelse eller för att bli av med den. Men jag hittar ingen väg in.

Jag bestämmer mig för att gå en sväng. Kanske kan det få tankarna att lossna. Men det är motvilligt. Snön faller där ute. Faller som om den aldrig gjort nåt annat och aldrig tänker göra nåt annat. Jag klär mig i löjligt många lager kläder. Känner mig som Joey i Vänner när han klätt på sig alla Chandlers kläder. Lika sur också. För att jag är genomsvettig innan jag kommit utanför dörren. För att jag knappt kan röra mig för allt tyg. För att snön bara rasar ner och det är skitkallt. Jag är verkligen ingen vintermänniska.

Jag går genom bostadsområdet med tusen likadana villor. Inte tusen kanske, men likadana är de. Jag föreställer mig att människorna som bor i dem också är likadana. Klonkvarteren. Jag går snabbt igenom dem utan att möta någon. Klonerna håller sig inne när det snöar.

Byn är liten. Jag når utkanten på tjugo minuter fast jag pulsar i nyfallen snö. Fortsätter längs nån väg jag aldrig gått förut. Det är bara fyra år sen vi flyttade hit så det finns gott om sådana vägar. På min ena sida skog, på den andra ett fält. När jag kommit halvvägs längs fältet ser jag de första fotspåren sen jag gick hemifrån. De kommer uppifrån skogen, löper tvärs över vägen och rakt ut på fältet. Ett tunt lager nysnö har redan lagt sig i dem. De är mindre än mina fötter, storlek trettiosex kanske. Rakt ut på fältet så långt jag kan se i snöyran.

Jag går efter. Snön är djupare där, jag sjunker ner till knäna. Kylan biter i ansiktet och svetten rinner längs ryggen när jag tar mig över fältet, kliver i trettiosexorna tills jag kommer upp på en stig på andra sidan. Stigen för mig vidare in i en skog, sen viker spåren och även jag av från stigen. Vid en stor ek tar spåren tvärt slut.

Jag tittar upp. Stora vita flingor landar i mitt ansikte. En trädkoja högt där uppe. Och ett ansikte i en fönsterglugg. Ett par hopknipna ögon. Bara springor som blänger surt på mig. En svart lugg under en tjock mössa med en stor tofs mitt uppå.

"Vad gör du här?" säger hon.

"Släng ner stegen", säger jag.

"Varför skulle jag?"

"För att du vill."

"Äh."

Hon slänger ner stegen. Hårt. Jag får hoppa undan för att inte pinnarna ska träffa mig i huvudet.

Jag klättrar upp. Eller mer hivar mig upp. Sakta och svajigt och bökigt. Kryper över kanten och in genom den lilla dörren. Hon sitter vid ett miniatyrbord och blänger. Hon är tanig. Det syns fast hon har vinterkläder på sig.

Jag försöker sätta mig på en av stolarna, men det är omöjligt. Jag känner mig som Alice när hon ätit av kakan och växt sig jättestor. Stolen är för liten, men försöker jag stå upp slår jag huvudet i taket. Till och med axlarna slår i taket. Jag sätter mig på golvet.

Hon glor på mig. Jag glor tillbaka. Hon är inget litet barn. Ingen bilderbok den här gången alltså. Jag gissar på att hon är tolv år. Möjligtvis elva, men tolv är nog närmre sanningen. Jackan ser ny ut. Kängorna också, men mössan och jeansen har nog funnits längre än hon. På händerna har hon ett par torgvantar fast det är snorigt kallt och ett par feta termovantar hade varit rimligare.

"Varför är du här?" säger hon.

"Jag följde dina spår."

Hon tuggar på underläppen. Trummar på bordsskivan. Fnyser.

"Ja men varför?"

"Skrivmaskinen", säger jag. "Du har den va?"

Hon reser sig, får också gå lite hukad, de fyra steg som kojan är bred, sätter sig på knä i ena hörnet och puttar undan lite papper och kritor som ligger där. Hon lägger händerna mot väggen och trycker till. Brädorna ger med sig och hon skjuter dem åt sidan. Sträcker sig in bakom och lyfter ut en box i svart skinn.

Hon ställer den på bordet. Det smäller i spännena när hon snäpper upp dem och lyfter av huven. Och där är den.

Hon drar fingret över tangenterna som är så slitna att bokstäverna knappt syns längre.

"Har du provat den?" säger jag.

Hon nickar utan att titta på mig.

"Den är läskig."