Kniv

Två veckor efter att jag fastnade i tågsätet under min ryggsäck sitter jag på tåget till Malmö igen.

Människan mitt emot mig luktar väldigt mycket rök och väldigt mycket parfym. Jag är inte nöjd.

Det blir mindre och mindre snö för varje meter vi åker. Solskenet kraschar ner över åkrarna och jag lutar mig tillbaka och lyssnar på tågets rörelser.

Det plingar till i telefonen. En vän från en annan tid har skickat en bild på när hans barn läser en av mina böcker. Jag blir helt gråtig. Den där känslan, att det faktiskt är så att mina ord har lämnat mig och flugit ut i världen och hittat egna vägar till små händer som bläddrar. Små trötta människor som får somna in med min berättelse i öronen. Det är helt overkligt.

Nån knuffar mig i sidan med en vass armbåge. Det är Saskia som glidit ner på sätet bredvid.

Hon ser sig vaksamt omkring och lutar sig närmre. Nästan väser:

"Jag behöver ett vapen."

Jag blir lite full i skratt.

"Saskia, du är ett vapen."

"Meh. Typ nåt att skjuta med."

"Dem du ska slåss emot dör inte av att bli skjutna. Dessutom tycker jag att det är rätt ocoolt med skjutvapen", säger jag.

Hon blir helt störd på mig. Ser ut som att hon tänker slå mig i huvudet eller nåt. Jag undrar varför alla envisas med att sätta sig på tvären. Varför de inte kan vara nöjda med de krafter jag ger dem. Men det är som att det är tvångsmässigt. Att de måste vilja ha nåt annat.

"Du kan få en kniv", säger jag.

"Kniv?" Hon typ spottar ut ordet. Jag förväntar mig att det ska landa på golvet med feta versaler. KNIV. Det gör det inte. Saskia blänger.

"En snygg kniv", säger jag. "En som är ämnad just för din uppgift. En som har varit med förr och vet vad som behöver göras."

Saskia fnyser. Hon reser sig tvärt och försvinner bortåt i den krängande tågvagnen. När hon går genom dörren reser sig en man i kritstrecksrandig kostym och följer efter henne.

Jag lutar mig tillbaka och tittar ut genom fönstret på ängarna som är ganska gröna nu.

Saskia ska få en kniv. Så får det bli.