Prestationsmonstret är vaket

I Malmö har våren kommit längre än hemma. Jag försöker njuta av det, men mitt prestationsmonster har vaknat.

Åh, när prestationsmonstret satt klorna i mig. Då kan jag ingenting. Allt jag gör är dåligt, fult, ointressant och totalt utan mening. Så är det förstås inte, men just då när klorna borrar sig in i hjärnan på mig är jag övertygad om att det är så. Det är fruktansvärt plågsamt. Att ha lagt hela sitt liv på att skapa och sen inse att det var helt bortkastat. Att jag borde ha blivit rörmokare istället.

Jag har tackat ja till att hålla i två workshops på biblioteket där jag bor. Barnen och jag ska rita. Det blir kul! Jag går lite i spinn och tänker att vi ska måla och klippa och klistra också. Sen får jag se affischen. Tydligen ska jag hålla i en "ritskola" och alla är välkomna. Klart alla är välkomna. Men ingen åldersgrupp. Alla.

Monstret störtdyker ner och slukar hela mig. Nu måste jag kunna rita allt i alla tekniker. Jag måste kunna allt. Jag kan inte allt.

Jag springer desperat till konstnärsbutiken och köper allt jag kan tänkas behöva inför RITSKOLAN. På hotellet inser jag att jag handlat för mycket. Jag kommer inte klara av att lyfta på min väska på tåget. Ett par kilo färgglatt papper får stanna på hotellet. Förhoppningsvis är det nån som blir glad.