Tågresor, drivkrafter och andra petgrisar

Det är slutet på mars. Jag är på resande fot i en vinter som började sent och slutade aldrig.

I morse klädde jag mig i tusen lager kläder och höll på att svettas ihjäl, kom på att jag skulle söderut, och sist jag kom till Malmö vid den här tiden på året var det fullsprakande vår. Den gången fick jag börja med att klä av mig lagret vinter på centralen för att inte rinna bort i en liten svettil. Så idag tog jag av mig långkalsongerna och lämnade dem hemma.

Jag råkade visst anmäla mig till en utbildning i Malmö. Ibland när jag tittar på min process så blir jag lite fascinerad av att jag aldrig bara kan nöja mig med att fortsätta på det jag har börjat bli hyfsat bra på. Istället springer jag in i nånting där jag är nybörjare, med hela den ångesten som det medför. Men det är också där jag hittar mycket av min drivkraft. Jag älskar att lära mig nya saker.

Jag hatar att lära mig nya saker.

Jag skapar mest och bäst när jag håller på med flera saker samtidigt. Jag har bråkat ganska mycket med den sidan av mig själv, har ibland känt mig som en slarver eller på tok för spretig när jag möts av många människors inställning att man bara kan bli bra på en sak. Men jag hittar ofta skaparlusten när jag lär mig nya saker, testar nya tekniker och material. När jag är nybörjare kanske.

Det är en ganska tidskrävande process. Det betyder att jag behöver befinna mig i skapandet hela tiden. Att alltid få ha tillgång till och kunna bre ut mig i mina projekt. Det är förstås inte alltid helt lätt, men vi har byggt vår tillvaro runt skapandet, så det pågår små processer runt om i hela vårt hem.

Paniken slår bakut i magen när jag inser att jag måste ha missat att hoppa av i Linköping där jag skulle byta tåg. Jag far upp och börjar rafsa i mina saker. Som om det skulle hjälpa, tåget rullar ju redan. Sen inser jag att jag har kollat fel på klockan. Det är en hel timme kvar.

Jaja. Var jag inte vaken innan så är jag det nu.

I Linköping ångrar jag mitt beslut att lämna långkalsongerna hemma. Det är snorigt kallt och Malmötåget är försenat. En resorolig kvinna vankar av och an på perrongen, rädd att hon inte väntar på rätt ställe. Jag visar henne att det står Malmö på skylten och att tåget fått en ny avgångstid. Det hjälper inte. Hon fortsätter ranta fram och tillbaka och prata högt på bred skånska om att hon inte vet om det här är rätt. Jag stänger av öronen.

Förr eller senare kommer jag alltid till en punkt där jag börjar vrida mig i ångest. En punkt där det säkert hade kunnat vara lätt att ge upp. Att bara ge efter för den där rösten som undrar vad jag håller på med. Varför just jag skulle ha nåt så förbannat viktigt att säga. Jag kan ju ingenting. Och så vidare och så vidare i all evig oändlighet känns det som. Det är en fas när det går åt ofattbart många koppar kaffe. De flesta hälls ut orörda. Jag petar lite här och lite där. Vimsar runt över mina sidor eller mina bilder och försöker hitta nånting, minsta lilla, som jag tycker är bra. Det gör jag inte. Just då tycker jag att allt är skit. Min inre petgris har tagit över hela min personlighet och hen vet minsann att jag inte duger nånting till.

Men till sist måste även petgrisar sova. Ingen orkar vara sådär hysterisk hur länge som helst. Och när petgrisen äntligen kurat ihop sig i sitt lilla bo så brukar jag kunna möta världen, alltså min text, med helt nya ögon.

Sen kommer nån av dem. Saskia som blänger på mig för att jag inte bryr mig om henne längre, Matilda som kräver att nåt farligt ska hända. Och jag tänker att kanske, kanske, så kan jag skriva lite ändå. Upptäcka lite mer. Lära mig lite mer.

Så nu är jag på väg för att sätta mig i skolbänken igen.