Var kom du ifrån?
Humphrey har slagit sig ner i den gamla frisörstolen i
hörnet. Han puffar långsamt på sin pipa. Röken slingrar sig genom rummet. Jag
öppnar fönstret. Sätter mig vid skrivbordet igen. Försöker hitta tillbaka till
känslan jag hade nyss. Men det går inte. Känslan har flytt. Istället tar jag
fram ett bilderboksmanus som är i stort sett klart. Ska bara pilla lite, lite
till på det.
Jag hör tassande steg. Tittar upp. Framför mig står en pojke
jag aldrig sett förut. Han är mager, ser ut att vara i nioårsåldern, men lång
för sin ålder. Det mörka håret är vildvuxet och lite tovigt.
"Jag är vilse", säger han
och kör händerna djupt ner i fickorna på sina slitna jeans.
"Vart är du på väg?"
"Jag vet inte."
Jag tittar ner på min skärm, texten som
ska redigeras. Jag gillar redigeringen, att sitta en halv dag och fundera över
vilket ord som är det mest passande för att få en mening att betyda just det
den betyder. Samtidigt kan jag sakna att flyga fram över sidorna utan att veta
var jag ska landa.
"Kan du hjälpa mig?" säger
pojken bakom mig.
"Jag har inte tid med dig",
svarar jag.
Blicken ner på skärmen igen. Men jag
hör hur han smyger över golvet bakom mig. Hör hans små fjäderlätta andetag. Jag
kan inte koncentrera mig längre.
Jag snurrar runt i min alldeles för
viktiga kontorsstol. Egentligen tycker jag den är ful. Hade mycket hellre velat
ha den snygga frisörstolen som jag var och hämtade på en salong en bra bit norr
om Stockholm för några år sen. Så fort jag såg den visste jag att jag måste ha
den. Att om jag bara satt i den stolen så skulle sidorna mer eller mindre fylla
sig själva. Men ryggen höll inte med. Den ville ha en tråkig och ful
kontorsstol med stöd i svanken. Jag fick ge mig.
Pojken står med axlarna uppdragna och
blicken på sina fötter.
"Är du hungrig?" säger jag.
Han nickar utan att titta upp.
Jag öppnar ett nytt dokument i min
dator och skriver fram en pizza och en stor cola. Glass till efterrätt. Han
äter som om han aldrig sett mat förr.
Jag ger honom varmare kläder. En
väska att lägga de gamla kläderna i.
"Var kommer du ifrån?"
Han rycker på axlarna.
Jag blir lite irriterad.
"Jag behöver jobba vidare",
säger jag, mer till mig själv än till honom.
"Kan du inte hjälpa mig?"
Han torkar av sina pizzakladdiga händer på byxorna jag just skrev på honom.
"Vad vill du att jag ska
göra?" säger jag, lite häftigare än jag hade tänkt mig.
Han rycker på axlarna igen. Och det
är klart, hur ska han kunna veta vad han behöver? Han kom ju just hit.
"Vad vill du ha?" frågar
jag istället. "Vad drömmer du om?"
"Pengar", är det första han
säger. Jag rynkar pannan. Ingen drivkraft jag gillar. "Nånstans att
bo." Nu växer min sympati för honom igen. "En mamma."
Nu vill jag gråta för honom. Men jag
har verkligen inte plats för honom just nu. Jag har Saskia och Matilda, jag har
alla bilderböckerna som ska bli klara.
Jag skriver fram en miljon kronor och
räcker över dem till honom. Han skiner upp, skrattar högt. Jag blir ännu mer
irriterad. Behovet av en mamma var inte så stort ändå.
Han stoppar ner pengarna i sin väska
och lämnar rummet utan att ens säga hejdå.
Humphrey skrockar tyst i sitt hörn. Jag behöver inte titta på
honom för att veta att det är mig han skrattar åt. Nu har jag helt glömt vad
jag höll på med.
Kommentarer
Skicka en kommentar