Var kom du ifrån?

Humphrey har slagit sig ner i den gamla frisörstolen i hörnet. Han puffar långsamt på sin pipa. Röken slingrar sig genom rummet. Jag öppnar fönstret. Sätter mig vid skrivbordet igen. Försöker hitta tillbaka till känslan jag hade nyss. Men det går inte. Känslan har flytt. Istället tar jag fram ett bilderboksmanus som är i stort sett klart. Ska bara pilla lite, lite till på det.

Jag hör tassande steg. Tittar upp. Framför mig står en pojke jag aldrig sett förut. Han är mager, ser ut att vara i nioårsåldern, men lång för sin ålder. Det mörka håret är vildvuxet och lite tovigt.

"Jag är vilse", säger han och kör händerna djupt ner i fickorna på sina slitna jeans.

"Vart är du på väg?"

"Jag vet inte."

Jag tittar ner på min skärm, texten som ska redigeras. Jag gillar redigeringen, att sitta en halv dag och fundera över vilket ord som är det mest passande för att få en mening att betyda just det den betyder. Samtidigt kan jag sakna att flyga fram över sidorna utan att veta var jag ska landa.

"Kan du hjälpa mig?" säger pojken bakom mig.

"Jag har inte tid med dig", svarar jag.

Blicken ner på skärmen igen. Men jag hör hur han smyger över golvet bakom mig. Hör hans små fjäderlätta andetag. Jag kan inte koncentrera mig längre.

Jag snurrar runt i min alldeles för viktiga kontorsstol. Egentligen tycker jag den är ful. Hade mycket hellre velat ha den snygga frisörstolen som jag var och hämtade på en salong en bra bit norr om Stockholm för några år sen. Så fort jag såg den visste jag att jag måste ha den. Att om jag bara satt i den stolen så skulle sidorna mer eller mindre fylla sig själva. Men ryggen höll inte med. Den ville ha en tråkig och ful kontorsstol med stöd i svanken. Jag fick ge mig.

Pojken står med axlarna uppdragna och blicken på sina fötter.

"Är du hungrig?" säger jag.

Han nickar utan att titta upp.

Jag öppnar ett nytt dokument i min dator och skriver fram en pizza och en stor cola. Glass till efterrätt. Han äter som om han aldrig sett mat förr.

Jag ger honom varmare kläder. En väska att lägga de gamla kläderna i.

"Var kommer du ifrån?"

Han rycker på axlarna.

Jag blir lite irriterad.

"Jag behöver jobba vidare", säger jag, mer till mig själv än till honom.

"Kan du inte hjälpa mig?" Han torkar av sina pizzakladdiga händer på byxorna jag just skrev på honom.

"Vad vill du att jag ska göra?" säger jag, lite häftigare än jag hade tänkt mig.

Han rycker på axlarna igen. Och det är klart, hur ska han kunna veta vad han behöver? Han kom ju just hit.

"Vad vill du ha?" frågar jag istället. "Vad drömmer du om?"

"Pengar", är det första han säger. Jag rynkar pannan. Ingen drivkraft jag gillar. "Nånstans att bo." Nu växer min sympati för honom igen. "En mamma."

Nu vill jag gråta för honom. Men jag har verkligen inte plats för honom just nu. Jag har Saskia och Matilda, jag har alla bilderböckerna som ska bli klara.

Jag skriver fram en miljon kronor och räcker över dem till honom. Han skiner upp, skrattar högt. Jag blir ännu mer irriterad. Behovet av en mamma var inte så stort ändå.

Han stoppar ner pengarna i sin väska och lämnar rummet utan att ens säga hejdå.

Humphrey skrockar tyst i sitt hörn. Jag behöver inte titta på honom för att veta att det är mig han skrattar åt. Nu har jag helt glömt vad jag höll på med.