Zombies och andra monster

Huset är fullt av disco. Det mixas för fullt på övervåningen och från sonens rum blinkar en nyinköpt discolampa vilt. Jag längtar efter altanen. Men den har jag tydligen använt som vinterförvaring åt en massa otroligt onödiga prylar, så den måste röjas innan den kan tas i bruk.

Jag låter Matilda dra med mig djupt in i skogen istället för att röja altan. Till den delen där hon senare kommer bli tillfångatagen. Det vet hon inte än. Nu ränner hon före mig på barfotafötter. Jag följer henne försiktigt. Vill inte missa en enda detalj. Det finns så mycket att upptäcka här. Märkliga växter som jag aldrig har hört talas om, spår från varelser som ingen människa nånsin sett.

Matilda märker inget av det där. Hon bara dundrar på. Utan en tanke på vad som kan finnas där framme eller vem hon skulle kunna skrämma eller förarga. Inte konstigt att hon råkar i knipa då och då.

"Kom nu då!" ropar hon och jag skyndar på mina steg.

Vi kommer ut i en glänta. Allt är bränt. Marken är alldeles svart och det som är kvar av träden är bara sotiga döda spret. Och nu vet jag. Jag vet precis vad som kommer hända henne.

Men jag hinner inte ens tänka den tanken till slut förrän det första monstret dyker upp. En stor gråbrun, taggig sak som brötar fram ur skogen och välter allt i sin väg.

"Coolt!" skriker Matilda och drar sin kniv. Den ser löjligt ynklig ut mot det där monstret men det hejdar henne inte. Hon rusar det till mötes. Monstret slänger ut en arm och slungar undan henne. Hon landar tio meter bort och monstret fortsätter mot mig. Nu fattar jag. Den var inte ute efter Matilda. Stopp nu. Det var inte vad jag tänkte mig.

Jag använder det enda vapnet jag har, pennan, och skriver fram ett ännu större, väldigt slemmigt monster med enorma tentakler, som slukar det första monstret innan det hinner fram till mig.

Där borta reser Matilda sig. Hon har ont, men gör sitt bästa att inte visa det när hon haltar mot mig.

Ur buskaget dyker med ens tre zombies upp. Matilda vrålar. Hon hugger ner två av dem, men den tredje får tag på henne. Jag springer för att hjälpa henne, men hinner inte fram. Matilda skriker förtvivlat när zombien biter henne. Jag måste skriva fram nåt annat, nåt som kan ta kål på den här zombien, men jag är för upprörd, tar i för hårt och spetsen går av. Jag kan bara titta på när zombien gräver sig in mot Matildas hjärna. Den glufsar i sig och försvinner tillbaka ut i skogen.

Matilda ligger trasig kvar på marken och jag kan inte låta bli att undra vilket som var hennes sista tanke. Och om den tanken på något sätt fortplantades i zombien. Kanske hasar den omkring där ute nu med Matildas sista tanke malande inom sig.

Nä, nu gick jag för långt. Jag stryker zombien.

Dessutom är det ju ganska dumt om Matilda dör.